Ett preparat som är anabolt har en muskeluppbyggande effekt. Anabola är såldedes ett begrepp för något som hjälper till att bygga muskler.
Vad är anabola androgena steroider (AAS)?
Begreppet ”anabola steroider” eller anabola androgena steroider (AAS) är ett samlingsnamn som innefattar det manliga könshormonet testosteron. Men anabola steroider är även hormoner som inte finns naturligt i kroppen, men som till uppbyggnad och funktion liknar det manligt könshormon och som har en muskeluppbyggande (anabol) effekt, tillsammans med en förmanligande effekt (androgen).
Androgen betyder i detta sammanhang att de anabola preparaten utvecklar respektive behåller mannen primära respektive sekundära sexualkarakteristiska, medan den anabola effekten avser att hormonet minskar vävnadsnedbrytning och stimulerar proteinsyntes.
Det finns en rad olika anabola steroider, vilka fungerar på olika sätt och ger olika effekt och biverkningar. Läs mer om de >>olika typerna av anabola steroider för att få en bättre förståelse av likheterna och skillnaderna mellan olika anabola preparat. Vi har gjort skillnad mellan steroider och deffpreparat, såsom efedrin, Reductil och Thiomucase.
Historik över anabola steroider
Redan för 5000 år sedan rekommenderade kinesiska läkare olika typer av växtextrakt för att ge anabol verkan i samband med idrottsutövning. Ma Huang är ett exempel på läkemedel som användes i anabolt syfte i det gamla Kina för att öka blodcirkulationen och för att lindra hosta. Först år 1855 lyckades en japansk forskare isolera den aktiva substansen efedrin, som utvanns ur växten Efedra.
Andra tidiga anabola preparat var enligt Galen olika typer av svampar som idrottsmän i det gamla Grekland använde för att öka sin idrottsprestation i de tidiga Olympiska spelen.
I den moderna idrottsvärlden diskuterades i tidningarna redan 1865 att kanalsimmarna i Amsterdam skulle få använda anabola dopingmedel. Samma år simmade en man över Engelska Kanalen, vartefter det angavs att prestationen möjliggjorts tack vare stimulerande anabola preparat.
I de berömda cykelloppen som varade i sex dagar under 1800-talet så använde sig alla nationer utav ”mirakeldrycker”. En fransk cyklist dog 1886 under loppet Bordeaux-Paris efter en överdos av trimetyl, vars anabola dopingeffekt dock är diskutabel. Man vet dock att de franska cyklisternas blandning i huvudsak baserades på koffein, medan de begiska cyklisterna drack socker upplöst i eter och så vidare.
Bland boxare i 1900-talets början var det allmän tro att ”knock-out-dropar”, en blandning av strykning, konjak och kokain, gav bättre anabol boxningseffekt. En mer modern variant av detta boxningspreparat är ”cheque drops”, en modern steroidtyp som används flitigt av boxare och wrestlers.
En av de första som uppmärksammade de anabola preparatens utveckling var Ivar Lo Johansson, som 1931 myntade ”Jag tvivlar på idrotten”. Redan då förutspådde han i huvuddrag den utveckling av anabola steroider och andra dopingpreparat som vi ser idag.
Anabola steroider syntetiserades i slutet av 1930-talet, men kom till störst användning under och efter andra världskriget för att behandla svältande människor (en behandlingsmetod som bör förkastas med nuvarande kunskap). Det finns också flera anteckningar och vittnen som tyder på att man testade anabola steroider på tyska soldater, speciellt i syfte att göra dem aggressiva. Soldaterna tilldeldes även amfetamin i syfte att behålla skärpan i pressade lägen och under långa tidsperioder.
En vetenskaplig rapport från Ryssland 1954 var den första konkreta rapporten som talade för att anabola steroider kunde användas för att öka idrottsmännens prestationsförmåga. Rapporten följdes snart av ett flertal amerikanska rapporter som fastslog att anabola verkligen kunde öka prestationsförmågan hos idrottare.
Men det var först i början av 1960-talet som en allmän spridning och liberalare inställning till mediciner började träda fram, inte minst i ljuset av en rad betydligt bättre farmaka, som var mer aktiva och mindre selektiv, i kombination med mindre giftiga och färre biverkningar. Samtidigt ökade de ekonomiska incitamenten inom idrotten, tillsammans med en snabbt ökande informationsspridning. Vid en provtagning på 1600 amerikanska fotbollsspelare, testade strax före säsongsstart på 1970-talet, så var minst sex procent postitiva för anabola steroider.
1967 tog Internationella Olympiska Kommittén (IOK) beslutet att skapa en medicinsk kommitté, med syfte att bekämta doping och anabola steroider i synnerhet. Året därpå sammanställde IOK sin första lista över förbjudna preparat, vilken bara inkluderade preparat man kunde testa med tillförlitliga analysmetoder: psykomotorstimulerare, sympaticomimetiska aminer, vissa stimulatorer av centrala nervsystemet samt morfin och morfinliknande preparat. Att anabola steroider inte kom med på listan förrän 1975 drog man nytta av i gamla Östtyskland (DDR), där alla tävlande tvingades ta anabola steroider för att få vara med. Man hade gjort uträkningar för hur mycket olika grupper ökade i reslutat med anabola, t. ex så ökade kvinnor resultaten med 2.5-4 meter meter i kula och 8-15 meter i spjut.
1981 bildades en svensk dopingkommission utav Riksidrottsförbundet (RF), redo att bygga upp ett analyslabratorium för dopingprover av anabola steroider och vissa andra stimulatorer, ta fram ett regelverk samt upplysa och informera om doping.
Sedan 1987 finns en ”Nordisk dopingkonvention”, vilket har till följd att en klubbansluten nordisk idrottsman kan testas när som helst och var som helst han eller hon befinner sig inom Norden.
Mest fokus på anabola steroider har nog kommit i samband med de Olympiska Spelen. 1984 fråntogs brottaren Thomas Johansson sin silvermedalj i OS i Los Angeles, 1988 ertappades 100-meterslöparen Ben Johnson med stanozolol (en relativt vanlig anabol steroid) i kroppen och fråntogs sin guldmedalj.
1992 var det sprinterdrottningen Katrin Krabbe som ertappades med clenbuterol i kroppen, vilket inte är anabola steroider i egentlig mening men ändå dopingklassat.
1994 fälls den argentinske fotbollsspelaren Diego Maradona för efedrindoping, inte heller det klassat som anabola steroider.
Bland cyklister tycks bloddoping vara mer populärt än anabola steroider. 2001 fälldes Nicklas Axelsson för epo och stängdes av i fyra år.
Bland de senaste årens dopingavslöjande kan nämnas det holländska fotbollsproffsen Jaap Stam, Frank de Boer och Edgar Davids som alla använt den anabola steroiden nandrolon (deca durabolin) i samband med EM 2004.